eileme

Jag kommer ihåg på mellanstadiet då Anita för hundrasjuttiosjunde gången berättade om vad vi hade hade för ansvar när vi gick i skolan, eftersom att våran klass&6b:s klass alltid försörde o höll på.
Det kanske räcker med att jag berättar om när våran klass i tvåan lekte haschfrabrik hela klassen var med på det och att vi brukade hoppa in genom fönstret och vara inne i klassrummet, lyssna på musik, jeppe skatade på bänkarna o.. Ni fattar?

Iaf hon sa alltid också att om man tyckte att man blev illa behandlad av någon, barn som vuxen så skulle man absolut berätta det för henne! 
Våran gympa lärare Pelle kallade Pelle/Johann för världelös när han både kom försen, hade glömmt kläder och inte kunde fånga bollen som han passade till honom. Stackars Pelle tog åt sig så in i helvete av det han så + att det faktiskt är synd om honom nu när han flyttat till sin pappa som är jävligt speciell.  Han berättade om vad som hänt på gympan för Anita, men nej det var nog inte så att han inte menade att vara dum mot dej säger hon då! Pelle fortsatte tjata om att han vill prata med rektorn, men det fick han inte för Anita.
Det var ju förfan hon som sa att man skulle säga till om man själv tyckte att man blivit illa behandlad av någon så att hon kunde fixa så att allting blev utrett, så att t.ex Pelle skulle slippa vara osäker på gympan. Men när något sådant händer kan hon inte misstro en utav dem som hon jobbar med så hon skiter att lyssna på eleven!?
Varför är det då så jävla viktigt att berätta om man mår dåligt för att någon behandlat en orättvist?


räkna med stavfel, var/är stressad, slarvigt skriven text!